Unni, Anders och Bastian

Eller kanske inte... Det är trots allt en del jobb. Är i alla fall klara nu med den delen vi skulle måla vid detta tillfället. Fick så himla ont i händerna och de var svullna, har haft lite problem med det ett tag. Det blev fint, dessutom har vi köpt en ny fin lampa fast vi egentligen inte har råd till det men wtf. Det blir nog mycket bra när alla projekt vi planerar är färdiga.

Igår var vi på Babysim, det gick jätte bra och Anders var med och badade. Bastian njöt när han flöt omkring och han dök, dvs var under vattnet, flera gånger och protesterade inte alls. I omklädningsrummet var det inte alls så mycket folk som det har varit de tidigare gångerna och för en gång skull kunde jag gå ut därifrån med ett lugn i kroppen. Jag kan bli så otroligt stressad och få panik när det är för mycket folk på en mindre yta. Skönt att inte behöva känna så.

Idag var vi och handlade, körde mamman till Lund och målade färdigt, har fortfarande ont i händerna men inte fullt så mycket som igår.

Tomorrow is the big day..... MELODIFESTIVALENs första deltävling, all right. Ser framemot det jätte mycket. Kommer inte riktigt ihåg vem som är med imorgon men nästa lördag är i alla falll Måns Zelmerlöw, han brukar vara jätte duktig och kan svänga på höften, me like! Sanna och Johan kommer hit och joinar, den enda dagen typ då jag tycker att det är helt okej om inte ett måste att ha tvn på när man har middag och mys. 

Annars tycker jag att jag mår lite bättre även om jag får krypa ner i sängen med täcket över huvudet emellanåt. Det är i alla fall på väg på rätt håll. Läste ju igenom gamla bloggar från 2000 och framåt härom dagen och lade märke till att efter varje gång jag skrivit någonting om att jag var ledsen eller inte mådde bra, har jag alltid än idag skrivit någonting i stil med att jag inte ska klaga för att jag har det bra egentligen. Märkligt men jag vet varför, det är för att jag ska vara den starka och inte klaga för jag HAR det mest fundamentala människor som älskar och bryr sig om mig runtomkring. Jag är inte ensam.

Så galet att det är så okej och vanligt med fördommar i Sverige att man tom skickar in en video som bevismaterial där poliser uttalar sig kränkande om invandrare och bråkstakar, utan att tänka över ljudinspelningen. Jag kan förstå att om man möter kriminella varje dag och varje dag bevittnar bråk och dylikt blir trött och less på dem. Men hallå wake up, visste de inte det innan de blev poliser, man ska stoppa, förhindra och klara upp brott men inte dömma brottslingarna, det är det vi har domstolen till. Det stora problemet ligger ju inte i att några poliser sitter och uttrycker sig rasistiskt i en bil utan att detta ändå är en ganska vanlig och generell åsikt och inställning mot invandrare. Det är min bestämda åsikt att brott och kriminalitet inte har något att göra med hur vidare man är svensk eller ej för brott har funnits och finns överallt, det har att göra med klass och underklassen, de underlägsna kommer aldrig att finna sig i att vara där och alltid att vilja hävda sig mot överheten och många gånger visar det sig såhär.  Framtiden ligger i de yngre polisernas händer och jag hoppas att deras fördommar inte alls är lika starka som hos de äldre poliserna. Vi måste inse att alla inte är som klickarna inom grupper, de som ställer till problem utan majoriteten av poliser är inte som de i bussen och majoriteten av ungdommar på Rosengård inte bråkstakar. De flesta vet nog att de flesta poliser inte är rasister men vet de flesta att ungdommar på Rosengård inte är ligister.

Varma hjärtliga hälsningar från en Unni med ONT i händerna.