Unni, Anders och Bastian

Har startat en ny blogg mest för att enkelt kunna skapa lite som jag vill.

Håller på att exprimentera lite men om ni vill kolla är adressen:

http://dunsa.blogspot.com/

Kanske kan man ha två eller så kollar jag bara helt enkelt vilken som passar mig bäst.

Ps: det var det jag skrev om för många inlägg sen, om ni var nyfikna.Ds

Idag har jag bara varit arg hela dagen på allt och alla. Framför allt på den totalt okompetenta personalen på Bauhaus i Lödde, herregud, apor kunde gjort deras jobb dubbelt så bra.

Blir så frustrerad över att inse sanningen om vad som hänt den senaste tiden. Veronica berättade igår om att hon hittat Helens kalender och på hennes födelsedag stod det "jag 47 år". Allvarligt?! Finns detta? Hur kunde detta hända?
Kunde hon inte fått uppleva sin 47års dag? Vad är problemet? Är det någon som styr?! Vem, i så fall?! För HELVETE!!
Blir så j-la frustrerad.

Ber om ursäkt lite om det är tjatigt att läsa min blogg nuförtiden men mitt liv och mina tankar går mest ut på detta.

Bastian är söt och busig som attans det är mycket ansträngande emellanåt att ha koll på varje rörelse han gör i stort sätt, trots det är det han min älskade son som får mig att orka upp ur lakanen på morgonen.

Go j-vla natt och sov så fu**ing bra!

Idag är det en vecka sedan. Det känns mycket längre, antagligen för att dagarna har varit så himla lååånga och tiden gått långsamt. Livet tutar på utanför min kropp och jag gör allt jag kan för att försöka hänga med.
Fick blommor idag av tjejerna, mamma fick också, så fint av dem! I all olycka kan man ändå känna sig lyckligt lottad med vänner och familj.
Har ställt fram ett foto av Helen där hon håller Bastian som nyfödd på bordet med blommorna och ett ljus som vi tänder för henne varje kväll, det känns bra.
Vid denna tiden förra året gick hon och längtade efter att bebisen skulle komma, nästan mer än jag. När han kom skickade hon ett sms: "jag älskar honom redan". Hon älskade hans fötter och han fick bara låna dem av henne.

Denna bilden har vi ramat in och ställt på bordet.




Natti

Vad detta är jobbigt! Ville inte gå upp ur sängen idag. Vill inte se sanningen, vill att förra veckan ska raderas ur historien och bli annorlunda.
Att läkarna hade koll på henne... Att hon vaknade ur medvetslösheten... Varför är det inte så? Varför?

Idag vill jag ägna tankarna till min fina storasyster som tyvärr lämnade oss alldeles för tidigt. Jag saknar henne redan något oerhört. Hon var så fin så fin. Vi hade en mycket bra och ärlig kontakt och jag saknar den även om det ibland gick en del tid mellan våra samtal. Jag tänker ofta på hur orättvist det är att hon inte fick leva kvar här med oss, jag kan inte göra någonting åt det, samtidigt som jag är så otroligt tacksam för de tiderna och stunderna vi har skrattat och gråtit tillsammans. Vi hade en del fina stunder när hon låg inne på CIVA när vi pratade och jag pysslade om henne. Jag är glad över att jag fanns där för henne. Det känns tungt att fortsätta tiden här på jorden utan henne men man måste ju,  jag har inget val. Istället hedrar jag hennes minne och tänker på henne och hennes humor, allvar och person. Tänker på henne hela tiden! Fy fan vad det är jobbigt. Det gör så jäkla ont...

Så här vill jag minnas henne: vacker, sprudlande och charmig.

Massor av kärlek!

Känner jag dig som bär på så mycket hat?

Känner jag dig som beter dig som en idiot mot de som älskar dig?

Är du fortfarande den personen jag älskar?

Jag vill inte fokusera på dig och din egoism, ja jag skyller på dig, du kallar dig vuxen.

Jag vill ge min tid till att sörja min syster och finnas där för de som behöver mig.

Inte till att bråka, försvara mig mot dig och må så här dåligt.

Tänk att jag funderar över om du är rätt att ha i min sons liv till och med.

Du som varit så fin och så värdefull för oss, har nu visat en sida som jag mår dåligt av.

Aldrig hade min syster velat ha det på detta sättet ALDRIG och det är inte på det sättet du tror.

Den personen jag känner hade aldrig betett sig så här och det känns så hemskt.

Jag har ransakat mig själv innefrån och kommit fram till att jag har handlat rättvist mot alla, kanske skulle jag varit tydligare på någon punkt. 

Vem är du och känner jag dig?

Vill också passa på att tacka alla som tänker på oss och tacka för alla fina kommentarer och sms.

Sen vill jag också att passa på att skriva att som sagt är min blogg mitt forum och utlopp för mina känslor vid skrivtillfället så vissa saker kanske ändrar sig på någon dag. Så spekulera inte för mycket om mitt föregående inlägg. Förhoppningvis hittar vi det vi haft när sorgen, saknaden och chocken lagt sig lite.
Det känns som det är mycket längre tid sedan det hände än vad det är, samtidigt som jag vet att jag och resten av familjen inte fattat vad som hänt. Jag har för fan inte ens fattat att Henrik har dött än. Livet är inte rättvist på något sätt, och det vill jag att alla ska veta! Jag är jävligt sur och arg på hela situationen. Jag vill ha min syster tillbaka, kan ingen fixa det? Vill ha min familj tillbaka.
Pallar inte med smärtan, orkar inte med den.

bli så här. Å vad jag önskar att allt vore annorlunda att inget av detta hade hänt. Men nu har det gjort det och jag har alltid trott att vi var en tajt sammansvätsad familj som ställer upp för varandra och framförallt kommunicerar. Det är inte så. Allt har blivit mycket konstigt och jobbigt och jag önskar att jag kunde försvinna från jordens yta, blunda och vakna till en värld när allt var som vanligt igen. När syster var här och att hon skulle vara frisk och få chansen till ett nytt liv och framförallt vara lyckliga.
Inte nog med att mitt hjärta har gått itu, jag har förlorat en av mina mest värdefulla personer i mitt liv, jag är också sviken, utesluten och allt är så tungt att varje andetag känns ansträngande att ta.
Har alltid tyckt att det är märkligt när folk bråkar efter en älskad går bort och tycker det fortfarande. Tycker att man måste se in i hjärtat och lyssna på vad andra har att tillföra.
Jag har alltid varit nära min syster och känner att hon alltid pratat ärligt med mig, hon har alltid ställt upp för mig och stått vid min sida utom en enda gång. Jag orkar inte tjafsa jag vill inte bråka med de jag älskar men måste stå upp för det jag känner i hela mitt hjärta är rätt, speciellt när min syster bett om det. Det skulle ju inte bli så här. Vi skulle ju finnas och stötta varandra jag skulle inte bli utesluten av den person som egentligen står mig närmst.  Det är så jobbigt, vill inte ens gå upp ur sängen och som jag önskar att jag bara kunde fly från det som gör ont och bördan är ännu tyngre nu. Man har ju visat nu hur mycket jag är värd, jag önskar så att allt var som det var förut, när jag inte visste att jag egentligen är utesluten, obetydlig och tydligen inte omtyckt. Det är så förvånande att det blivit så här. Kan inte fatta det.
Vill ha min syster tillbaka, vill ha henne här, vill vill vill vill vill vill vill vill vill.  Vill inte ha det så här.

Anders mår dåligt, jag mår dåligt och lilleplutten har feber och vill inte ens ha välling som han ÄLSKAR, två dagar hade vi ett litet ljus i mörkret som höll oss ovanför vattenytan. Vi kommer att klara oss det gör vi men sättet detta har skötts på är inte rätt. 

Utöver detta tänker jag inte förklara djupare så det är inte lönt att ställa frågor. Det är helt enkelt för jobbigt.

Saknaden är så stor vill inte se sanningen, vill bara förneka och inte veta.

 

Det gör så jävla ont.

...............................

Det enda säkra i hela livet är döden.
Samtigt är det fan det värst som kan drabba oss.
Speciellt om det gäller en person som är relativt ung och har fyra barn att ta hand om.
Även om tre av dem är myndiga.
Hoppet är nu ute säger läkarna.

Kvar är vi, med minnen blott av den fina, underbara kvinna min storasyster var. Hon lever på grund av att hennes hjärta slår men kommer inte tillbaka till oss.

Jag har sett in i hennes ögon och lovat att allt skulle gå bra. Det gjorde det inte.
 
Hon fattas mig.

och väntar och väntar. Tankarna är överfulla och pendlar konstant mellan hopp och förtvivlan. Man känner hjälplöshet, jag önskar så att det fanns något sätt att påverka, att få henne att  vakna. Idag vid elva tiden slutade de att ge henne sömnmedel så nu är det bara att vänta och se om hon vaknar av sig själv eller ej. Hon har varit nerkyld i 24 timmar framtills igår och därför kan det ta lite längre tid för sömnmedlena att gå ur kroppen. Men hon har inte visat några tecken. Det är så oerhört jobbigt att sitta eller stå vid hennes säng och se henne ligga där och vänta på att få se något tecken och kommer det inte. Läkarna verkar lika ovetande som vi och besvikelsen på sjukvården i detta läget är stor. Jag kan kanske berätta mer om detta vid ett annat tillfälle om jag orkar.

När jag sitter och tittar på dig i sängen fylls jag med hopp,
det måste ju vara du som är där som ligger där
Jag blir slagen i huvudet av verkligheten som säger stopp.
Lamporna och texterna på maskinerna lyser i alla möjliga färger,
När det börjar blinka och pipa rycker det i hela min kropp.
Vad är det som piper, är något fel vad händer.
Det är bara något litet som skötarna säger är dropp.
Rädslan, oron och ångesten klamrar sig fast i mig och släpper ej.
Tankarna på förr, nu och sen maler
Tänk OM ditt, tänk OM datt tänk OM ditt och datt
Vi bara väntar men vi vet inte på vad.

Varför? De skulle ju bara byta levern, detta kan inte vara meningen. Jag vill inte tro att det ska ta slut, vill inte, vill inte är det ingen som fattar det?  Fattar ni inte det? Blir så trött. Tänker inte gå med på detta. Hon ska komma hem till sin nystädade, nyfixade lägenhet som Veronica har kämpat så med. Hon ska komma hem och vara mamma till sina barn, dotter till sin mamma, syster till sin syster och moster till sin systerson och hans små fossingar som hon älskar. Hon ska inte försvinna hon kan bara inte försvinna, det fungerar inte så.

Imorse hittades Helen, min älskade syster, livlös i sin säng på avdelningen. De fick igång hennes hjärta med hjärt och lungräddning. Man vet inte varför hjärtat stannade, inte hur länge det stannat. Hon ligger nu i respirator igen, de vet inte hur länge till hon lever eller om hon har fått hjärnskador. De säger bara till en orolig lillasyster att hon är mycket sjuk och i mycket dåligt skick.

Jag håller på att gå itu, måste vara ett stöd till barnen, de håller på att gå itu, förlora sin mamma. Sin älskade mamma.

Utanför vår klick, vår familj, går livet på som förut. Solen skiner, statusar updateras på facebook och vi går itu.

Hej hopp.
Vilket strålande väder det är och har varit de senaste dagarna alltså. Nice som attans, för vi har myst jätte mycket ute i solen och grillat och annat sånt kul som man kan göra när det är bra väder.

I torsdags så kom Sofie, Flisan och Madde på lite grillning och vin/öl vi att ute och mös ända tills det hade blivit mörkt. Sen sjöng vi singstar och slutligen tog vi tåget in till Malmö. På tåget träffade vi en lustig tjej, hon såg lite ut som om hon just stigit ur en tecknad film faktiskt, hon sjöng en sång som alla tre (flisan stack hem) haft på huvudet efter det: Kinky kinky kinky kinky kinky kong hela tiden bara de två orden. Svårt att få ut ur huvudet. Vi ville verkligen prova något nytt och inte gå till Etage men surprice det blev det ändå. Det var kul, mycket folk och bra musik emellanåt, men gud vad killar kan verka desperata och sliskiga alltså, kan inte tro det.

I Fredags var vi hemma hos mojjan typ hela dagen och slappade, inte Anders då eftersom han höll på att arbeta med ved, men jag och lillplutt. Sen på kvällen kom ju Max och sov över, det var jätte mysigt. Han är en mycket fin och snäll pojke och han är mycket lätt att ha och göra med. Igår hade vi påskmiddagen här, mamma orkar inte ha något eftersom hon mår dåligt över Helen, det var jätte mysigt att ha alla här. Vi åt god mat, pratade och spelade spel. Saknade att ha syrran där och kivas under speletsgång ;). Vet inte hur det är med henne men Vera, Max och Flisan är där uppe idg så de ringer när de vet mer.

Idag ska vi åka och hälsa på Sanna och Sötis Alfie. Det ska bli mysigt.

Ciao

Utåt sett håller jag minen men innerst inne är jag livrädd att det inte kommer att sluta bra det ser ju tyvärr inte ut att vända än så länge iaf. Jag hade missförstått det hela och trodde att hon var bättre och i vissa avseenden är hon det men avstötningen kvarstår och levern mår inte bra. Det är sååå otroligt jobbigt och enerverande att det inte vänder. Det är ett liiiiitet steg att hon kommit till vårdavd. Men hon är fortfarande långt ifrån bra.

Nu kommer Max ska sova här, hörs sen.