Det skulle ju inte
bli så här. Å vad jag önskar att allt vore annorlunda att inget av detta hade hänt. Men nu har det gjort det och jag har alltid trott att vi var en tajt sammansvätsad familj som ställer upp för varandra och framförallt kommunicerar. Det är inte så. Allt har blivit mycket konstigt och jobbigt och jag önskar att jag kunde försvinna från jordens yta, blunda och vakna till en värld när allt var som vanligt igen. När syster var här och att hon skulle vara frisk och få chansen till ett nytt liv och framförallt vara lyckliga.
Inte nog med att mitt hjärta har gått itu, jag har förlorat en av mina mest värdefulla personer i mitt liv, jag är också sviken, utesluten och allt är så tungt att varje andetag känns ansträngande att ta.
Har alltid tyckt att det är märkligt när folk bråkar efter en älskad går bort och tycker det fortfarande. Tycker att man måste se in i hjärtat och lyssna på vad andra har att tillföra.
Jag har alltid varit nära min syster och känner att hon alltid pratat ärligt med mig, hon har alltid ställt upp för mig och stått vid min sida utom en enda gång. Jag orkar inte tjafsa jag vill inte bråka med de jag älskar men måste stå upp för det jag känner i hela mitt hjärta är rätt, speciellt när min syster bett om det. Det skulle ju inte bli så här. Vi skulle ju finnas och stötta varandra jag skulle inte bli utesluten av den person som egentligen står mig närmst. Det är så jobbigt, vill inte ens gå upp ur sängen och som jag önskar att jag bara kunde fly från det som gör ont och bördan är ännu tyngre nu. Man har ju visat nu hur mycket jag är värd, jag önskar så att allt var som det var förut, när jag inte visste att jag egentligen är utesluten, obetydlig och tydligen inte omtyckt. Det är så förvånande att det blivit så här. Kan inte fatta det.
Vill ha min syster tillbaka, vill ha henne här, vill vill vill vill vill vill vill vill vill. Vill inte ha det så här.
Anders mår dåligt, jag mår dåligt och lilleplutten har feber och vill inte ens ha välling som han ÄLSKAR, två dagar hade vi ett litet ljus i mörkret som höll oss ovanför vattenytan. Vi kommer att klara oss det gör vi men sättet detta har skötts på är inte rätt.
Utöver detta tänker jag inte förklara djupare så det är inte lönt att ställa frågor. Det är helt enkelt för jobbigt.
Saknaden är så stor vill inte se sanningen, vill bara förneka och inte veta.
Inte nog med att mitt hjärta har gått itu, jag har förlorat en av mina mest värdefulla personer i mitt liv, jag är också sviken, utesluten och allt är så tungt att varje andetag känns ansträngande att ta.
Har alltid tyckt att det är märkligt när folk bråkar efter en älskad går bort och tycker det fortfarande. Tycker att man måste se in i hjärtat och lyssna på vad andra har att tillföra.
Jag har alltid varit nära min syster och känner att hon alltid pratat ärligt med mig, hon har alltid ställt upp för mig och stått vid min sida utom en enda gång. Jag orkar inte tjafsa jag vill inte bråka med de jag älskar men måste stå upp för det jag känner i hela mitt hjärta är rätt, speciellt när min syster bett om det. Det skulle ju inte bli så här. Vi skulle ju finnas och stötta varandra jag skulle inte bli utesluten av den person som egentligen står mig närmst. Det är så jobbigt, vill inte ens gå upp ur sängen och som jag önskar att jag bara kunde fly från det som gör ont och bördan är ännu tyngre nu. Man har ju visat nu hur mycket jag är värd, jag önskar så att allt var som det var förut, när jag inte visste att jag egentligen är utesluten, obetydlig och tydligen inte omtyckt. Det är så förvånande att det blivit så här. Kan inte fatta det.
Vill ha min syster tillbaka, vill ha henne här, vill vill vill vill vill vill vill vill vill. Vill inte ha det så här.
Anders mår dåligt, jag mår dåligt och lilleplutten har feber och vill inte ens ha välling som han ÄLSKAR, två dagar hade vi ett litet ljus i mörkret som höll oss ovanför vattenytan. Vi kommer att klara oss det gör vi men sättet detta har skötts på är inte rätt.
Utöver detta tänker jag inte förklara djupare så det är inte lönt att ställa frågor. Det är helt enkelt för jobbigt.
Saknaden är så stor vill inte se sanningen, vill bara förneka och inte veta.
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Tror att det är vanligt att man blir ovänner när man verkligen minst behöver eller borde bli det. Sorgen tar över och bedövar. Det är verkligen omänskligt att behöva förlora såhär. Hoppas lilleman kryar på sig =) Varma Kramar
Trackback
