Unni, Anders och Bastian

och väntar och väntar. Tankarna är överfulla och pendlar konstant mellan hopp och förtvivlan. Man känner hjälplöshet, jag önskar så att det fanns något sätt att påverka, att få henne att  vakna. Idag vid elva tiden slutade de att ge henne sömnmedel så nu är det bara att vänta och se om hon vaknar av sig själv eller ej. Hon har varit nerkyld i 24 timmar framtills igår och därför kan det ta lite längre tid för sömnmedlena att gå ur kroppen. Men hon har inte visat några tecken. Det är så oerhört jobbigt att sitta eller stå vid hennes säng och se henne ligga där och vänta på att få se något tecken och kommer det inte. Läkarna verkar lika ovetande som vi och besvikelsen på sjukvården i detta läget är stor. Jag kan kanske berätta mer om detta vid ett annat tillfälle om jag orkar.

När jag sitter och tittar på dig i sängen fylls jag med hopp,
det måste ju vara du som är där som ligger där
Jag blir slagen i huvudet av verkligheten som säger stopp.
Lamporna och texterna på maskinerna lyser i alla möjliga färger,
När det börjar blinka och pipa rycker det i hela min kropp.
Vad är det som piper, är något fel vad händer.
Det är bara något litet som skötarna säger är dropp.
Rädslan, oron och ångesten klamrar sig fast i mig och släpper ej.
Tankarna på förr, nu och sen maler
Tänk OM ditt, tänk OM datt tänk OM ditt och datt
Vi bara väntar men vi vet inte på vad.