Unni, Anders och Bastian

Idag är det en vecka sedan. Det känns mycket längre, antagligen för att dagarna har varit så himla lååånga och tiden gått långsamt. Livet tutar på utanför min kropp och jag gör allt jag kan för att försöka hänga med.
Fick blommor idag av tjejerna, mamma fick också, så fint av dem! I all olycka kan man ändå känna sig lyckligt lottad med vänner och familj.
Har ställt fram ett foto av Helen där hon håller Bastian som nyfödd på bordet med blommorna och ett ljus som vi tänder för henne varje kväll, det känns bra.
Vid denna tiden förra året gick hon och längtade efter att bebisen skulle komma, nästan mer än jag. När han kom skickade hon ett sms: "jag älskar honom redan". Hon älskade hans fötter och han fick bara låna dem av henne.

Denna bilden har vi ramat in och ställt på bordet.




Natti