Unni, Anders och Bastian

är en av de största operationer man kan genomgå. T o m större än en hjärttransplantation. Det är så mycket som är länkat till levern och som fungerar genom den. Jag trodde när vi ( jag och syrran) har pratat om operationen innan den gjordes, att den gjordes sen var det kritiskt de närmsta två-tre dagarna var det då bra så rehabiliteras patienten och efter någon vecka åker de hem. Så är det inte i alla fall, inte i Helens. De närmsta dagarna postop som det heter, var hon sövd och när hon sen vaknade trodde jag eller vi att det bara skulle går framåt. I stället gick det lite framåt, bakåt, framåt och nu lite bakåt igen. Det är så mycket som ska stämma in. Först var det andningen och syresättningen som inte fungerade, när det väl blev bättre så visade leverproverna på en avstötning, då sattes medicin mot det in och hon svarade bra på det. Pust så skönt! När vi var där igår så var hon med och pigg, pratade mycket med mig och det var så skönt, jag slappnade av lite och tänkte att du är det nog på rätt väg. Sen ringde en av läkarna mig idag och berättade att det var sämre igen, att leverproverna visade höga värden och att hon är mycket orolig. Det kunde vara tre olika anledningar till att proverna var dåliga och de får svar på biopsin imorgon och varför värdena är dåliga. Då finns det behandlingar för det, en viss behandling kan vara dålig för henne om det är en av de andra andledningarna. Ja, det är jobbigt att det går långsamt, att hon är så långt bort och att hon tycker att det är jobbigt. Hon sa det igår att hon tycker att det är jobbigt och det förstår man ju verkligen! Hon har legat TVÅ veckor på intensiven i stället för några få som vi trodde från början. Huvudsaken är i alla fall att hon blir frisk. Veronica hade sett på tv om en man som fått ett nytt hjärta hans tillfrisknande hade gått som på räls. Så sa hon: varför kunde det inte varit så för min mamma. Jag önskar så att hon inte behövde att fråga sig det. Det är ganska påfrestande för oss alla. Det är skönt iaf att jag har mitt forum här att skriva av mig lite och det fungerar lite som terapi med.

Idag har vi varit en sväng i Malmö, åt på Casa Mia, sen tränade jag och Madde. Jag blev så klart yr och tyckte det var jobbigt att jag inte kunde ta i så mycket som jag ville men jag är ändå glad att jag gick dit. Sen är jg lite mesig och tänker att de andra tror att jag inte orkar när jag inte gör vissa saker pga min yrsel så jag försöker mig på det ändå och så blir det värre.

Till lite roligare news: Sanna och lille Alfie har kommit hem idag. Kommer ihåg när jag kom hem med Boba, så mycket känslor både glädje och lite osäkehet. Jag fattade inte och kan nog inte fatta fortfarande hur JAG kan ha ansvar över ett annat liv och man är så rädd att man ska göra något fel eller något som skadar bebisen på något sätt, ringde ett antal samtal för att kolla: om det var normalt, eller det var normalt.  Samtidigt har man sitt underbara barn och man känner kärlek på ett helt nytt sätt. Obeskrivligt och underbart.

Natti natti