Unni, Anders och Bastian

... får stanna över natten eftersom hans hjärta slår så långsamt. Det är väl det bästa stället för honom att vara på. Imorgon får vi reda på vad som händer här näst.
Bastian verkade lite bättre nu ikväll och jag hoppas att det fortsätter så. Jag känner sig så maktlös inför sjukdommar det är något jag inte har kontroll över och det är så j-la jobbigt.
Syster får förhoppningvis sitt samtal nu snart och då finns vi där hela familjen... Eller hur Vera?! Känner du att det blir jobbigt och vill prata om det så finns jag här för dig.

Några rader om min familj.
Min syster Helen har jag sett upp till i alla år och hon är så stark och en förebild för att hon klarat allt hon klarat.
Min pappa är så otroligt värdefull för mig, ord räcker inte till...
Min mamma ställer alltid upp för mig och står mig väldigt nära, det är mycket tack vare henne jag är så klok :) som jag är.
Bastian är mitt allt, mitt hjärta, mitt värdefullaste och mina ögon vattnas av lycka bara jag tänker på att jag har äran att vara hans mamma.
Min Anders, min man, visar sidor för mig som han inte visar någon annan och tanken att inte vakna upp med honom bredvid mig skrämmer mig.
Min bror, min enda bror, finns med mig varje dag i mitt hjärta och saknaden är stor.
Mina syskonbarn är helt otroligt fina människor som betyder otroligt mycket och nästa gång kanske det står några fler rader om dem :).

Tack för alla kommentarer och stöd.  Nu vaknade min lille sjukling och klänger på mig så jag får ägna mig åt honom.
Kärlek till alla