Unni, Anders och Bastian

Den lille killen ska sova i sitt eget rum för första gången. Det smärtar mig att inte kunna bara öppna ögonen och se honom ligga där och snusa lugnt, att inte hela tiden ha koll på hur han mår och om han andas. Jag vet att jag inte är riktigt redo men det blir jag nog aldrig det är för hans skull och min egen i det långa loppet.

Just nu är jag ganska känslig så jag blir gråtfärdig av det mesta. Anders föräldrar är här och fast jag inte vill något annat än att bara gosa in mig med min lille pojke känner jag att eftersom de är här ska han vara med dem.

Jag vet att det finns många  med värre mycket värre problem än vad jag har men någonstans måste jag få vädra mig.