Tårar, tryck och lite roligt...
Det blev ingen bandy för min del igår, ingen av de tre tjejerna som skulle komma utan att vara med kom, så det fanns ingen som kunde se efter Bastian. Visst kunde jag och Anders skiftats om, men eftersom inga andra barn var där hade det varit ganska trist för Bastian att vänta i ett tomt omklädningsrum i en timme. Hade jag vetat att ingen skulle komma hade jag ju givetvis antingen lämnat honom hos mormor eller låtit bli att komma överhuvudtaget. I stället stressade jag hem i ilfart från Malmö för att hinna. Irreterande men inget att hänga upp sig på.
Så då åkte vi hem till mormor och morfar en sväng i stället. Det är så mysigt, ofta när pappa är hemma, sätter han sig på soffan så sitter vi bara och pratar om allt möjligt. Den mannen har varit med om så mycket, har så mycket erfarenhet och bär på så mycket information att det är nästan oändligt mycket historier han berättar. Han är liksom så lugn och konstruktiv när han talar oavsett om vad i princip.
Det är mycket märkligt men ändå häfftigt tycker jag när man i början av tjugoårsåldern eller lite tidigare förstår att man själv inte är världens mittpunkt och att ens förälrar är egna individer och människor som vem som helst. Att på något sätt lära känna ens egna och ens kompisars föräldrar på ett nytt sätt. Ibland kan jag tycka att det är så synd att jag inte fick den chansen riktigt med min storebror som gick bort när jag var 20. Vi hade börjat så smått, jag vet att han var ganska mycket som jag, en tänkare med mycket medmänsklighet och omtanke i sinnet. Min mamma säger ofta när vi pratar om olika saker att: "du är så lik Henrik i ditt sätt att tänka". Lite så tänker jag om min mormor, det var inte förrän jag var kanske 18/19 år gammal som jag började uppskatta henne mer och respektera henne och så dog hon när jag var 21. Lite trist kan jag tycka. Alla människor bär ju på historier och jag tycker att det är så intressant att få inblickar i dessa.
Idag har vi varit hos Emma och Noel vi var och fikade på stan. Sen gick (eller rättare sagt sprang) vi hem för att möta Liam. Vi var lite sena men han satt och väntade som tur är. Vi satt och snackade och barnen lekte och undersökte varandra till fyra tiden då vi åkte hem. Vi har infört lite nya sovrutiner nu med Bastian så han får inte sova efter tre- halv fyra. Det blir lite problematiskt när vi ska åka bil efter den tiden då också eftersom han ALLTID somnar i bilen. Idag satt jag och kämpade med att prata och sjunga och lite annat för att hålla honom vaken. Det fungerade till Dösjebro ungefär sen somnade han och inget knep fanns att tillgå.
BUSPOJKAR
Jag, Emma och pojkarna på fika!
Liam spelade något som han kallade fotboll men fötterna användes inte mycket.
Igår hände en liten händelse som triggade igång tårarna och jäklar vad de kom. Är som sagt glad och okej så länge jag inte är hemma bara. Men när jag blir ensam, trycket lättar inte och finns där för att påminna om molnet.
Jag ser mig själv som en någorlunda stark person som kan säga ifrån ibland samt att jag respekterar och accepterar andra. Då kan jag i min vildaste fantasi inte förstå varför vissa människor inte ger mig den respekt jag förtjänar. Just när jag avsskrivit dem ur mitt liv kommer det något gulligt, fint som gör att jag släpper in igen. Det svider något fruktansvärt när jag förstår att jag inte kan betyda ett skvatt för vissa. Jag har så underbara vänner som alltid finns för mig varför struntar jag inte bara i dem som är på detta sättet då?! Fråga mig inte. Anders förstår ingenting om hur det är att inte må så jätte bra han fattar bara inte, det är jätte jobbigt. Måste klargöra att detta med vissa bekanta(för jag vill inte ta ordet vän när det gäller speciellt en) kommer som ett brev på posten när mörkret redan är här. Kanske är det så det är att är man låg kommer det mer mer och mer innan det vänder. Ingen som träffar mig hade nog kunnat tro att det är samma person som skriver detta, tror inte det i alla fall, men det är inte så att jag döljer det. Det är bara så jag fungerar. Jag vägrar ta på mig offerkoftan!
Det kommer att bli bättre och tack till er som muntrat upp mig!
Kram
Så då åkte vi hem till mormor och morfar en sväng i stället. Det är så mysigt, ofta när pappa är hemma, sätter han sig på soffan så sitter vi bara och pratar om allt möjligt. Den mannen har varit med om så mycket, har så mycket erfarenhet och bär på så mycket information att det är nästan oändligt mycket historier han berättar. Han är liksom så lugn och konstruktiv när han talar oavsett om vad i princip.
Det är mycket märkligt men ändå häfftigt tycker jag när man i början av tjugoårsåldern eller lite tidigare förstår att man själv inte är världens mittpunkt och att ens förälrar är egna individer och människor som vem som helst. Att på något sätt lära känna ens egna och ens kompisars föräldrar på ett nytt sätt. Ibland kan jag tycka att det är så synd att jag inte fick den chansen riktigt med min storebror som gick bort när jag var 20. Vi hade börjat så smått, jag vet att han var ganska mycket som jag, en tänkare med mycket medmänsklighet och omtanke i sinnet. Min mamma säger ofta när vi pratar om olika saker att: "du är så lik Henrik i ditt sätt att tänka". Lite så tänker jag om min mormor, det var inte förrän jag var kanske 18/19 år gammal som jag började uppskatta henne mer och respektera henne och så dog hon när jag var 21. Lite trist kan jag tycka. Alla människor bär ju på historier och jag tycker att det är så intressant att få inblickar i dessa.
Idag har vi varit hos Emma och Noel vi var och fikade på stan. Sen gick (eller rättare sagt sprang) vi hem för att möta Liam. Vi var lite sena men han satt och väntade som tur är. Vi satt och snackade och barnen lekte och undersökte varandra till fyra tiden då vi åkte hem. Vi har infört lite nya sovrutiner nu med Bastian så han får inte sova efter tre- halv fyra. Det blir lite problematiskt när vi ska åka bil efter den tiden då också eftersom han ALLTID somnar i bilen. Idag satt jag och kämpade med att prata och sjunga och lite annat för att hålla honom vaken. Det fungerade till Dösjebro ungefär sen somnade han och inget knep fanns att tillgå.
BUSPOJKARJag, Emma och pojkarna på fika! Liam spelade något som han kallade fotboll men fötterna användes inte mycket.Igår hände en liten händelse som triggade igång tårarna och jäklar vad de kom. Är som sagt glad och okej så länge jag inte är hemma bara. Men när jag blir ensam, trycket lättar inte och finns där för att påminna om molnet.
Jag ser mig själv som en någorlunda stark person som kan säga ifrån ibland samt att jag respekterar och accepterar andra. Då kan jag i min vildaste fantasi inte förstå varför vissa människor inte ger mig den respekt jag förtjänar. Just när jag avsskrivit dem ur mitt liv kommer det något gulligt, fint som gör att jag släpper in igen. Det svider något fruktansvärt när jag förstår att jag inte kan betyda ett skvatt för vissa. Jag har så underbara vänner som alltid finns för mig varför struntar jag inte bara i dem som är på detta sättet då?! Fråga mig inte. Anders förstår ingenting om hur det är att inte må så jätte bra han fattar bara inte, det är jätte jobbigt. Måste klargöra att detta med vissa bekanta(för jag vill inte ta ordet vän när det gäller speciellt en) kommer som ett brev på posten när mörkret redan är här. Kanske är det så det är att är man låg kommer det mer mer och mer innan det vänder. Ingen som träffar mig hade nog kunnat tro att det är samma person som skriver detta, tror inte det i alla fall, men det är inte så att jag döljer det. Det är bara så jag fungerar. Jag vägrar ta på mig offerkoftan!
Det kommer att bli bättre och tack till er som muntrat upp mig!
Kram
Kommentarer
Trackback
