Unni, Anders och Bastian

Något av det värsta jag vet är att inte vara mig själv, fysiskt och/eller psykiskt. Att inte orka något eller att försöka sig på att göra något och helt enkelt inte orka. Har nu varit begränsad i snart en vecka. Det värsta med det är att jag inte vet vad det är eller vad som orsakar det.

Det började i fredags på eftermiddagen när jag körde in mot Malmö för att lämna in min midterm paper. Jag hade mått illa och misstänkt lite magkatarr under dagen och när jag körde i hamnen körde jag vilse. I bilen kände jag mig jätte konstig och var tvungen att stanna till lite. Slutligen kom jag till skolan, där kände jag mig matt och yr och ville inte köra hem. Efter samtal till Veronica, om att ev. åka dit och vila, och till Anders, om han kunde ta tåget in och möta mig, så blev det så att jag la mig ner och vilade på en bänk på skolan. Som tur är var där ingen som såg mig.
På kvällen hade det gått över och allt var typ som vanligt utom att jag höll på att svimma när jag satte upp en lampa.
När vi vaknade på lör morgon sa jag till Anders att jag kände mig lite konstig, men att jag ändå skulle gå och träna, det gjorde jag. Efteråt kände jag mig riktigt svimfärdig och tänkte om jag reser mig nu så ramlar jag ihop på golvet. Jag blev otroligt ledsen när jag förstod att jag inte klarade av att köra hem själv alls. Ringde till Anders som fick skjuts av pappa till friskis huset. Men under tiden jag väntade så tyckte personalen att mitt tillstånd verkade vara så allvarligt att de ringde Ambulansen. Så kort tid efter Anders hade kommit kom också de. Min puls låg på ca 42 slag i minuten, vilket är ganska lågt, plus att det var några oregelbundenheter. Så jag fick följa med in. De tog prover och EKG där inne sen blev jag utskriven. De sa att det var magkatarr och lågt blodtryck som gjorde att min kropp reagerade som den gjorde. Fick tabletter för magen och blev tillsagd att vila. Under hela tiden känner jag mig yr mer eller mindre och när det är mindre kan jag hantera det. Hela söndagen gick och det var för det mesta mindre tills jag skulle åka bil. Då mådde jag så jä-la dåligt att jag trodde att jag skulle dö emellanåt. Anders körde hem mig till mamma och pappa, där jag la mig på soffan och då blev det bättre. De ringde ambulansen igen, och jag tyckte att det var super pinsamt, tyckte redan det var pinsamt första gången. Men hälsan måste gå först och jag har ju min lille pojke nu som jag måste tänka på. När de kom frågade de mig om jag ville åka med in, men det ville jag inte. De trodde inte att man kunde göra mer än de gjort dagen innan plus att det var så mycket folk att det antagligen hade tagit hela natten. Jag stannade hemma och ringde vårdcentralen dagen efter i stället efter instruktionerna jag fått. I måndags var jag dålig, på tis och ons var jag piggare men fortf. yr.
Läkaren igår kollade mina prover från sjukhuset och gjorde lite nya tester. Det som är konstigt är min låga puls. Jag ska ha ett 24 timmars EKG för att kolla så att det inte är något konstigt plus att de tog ett sköldkörtel prov annars lutar det mest åt att det är något stressrelaterat. Tycker att det är konstigt om det skulle vara det, jag har varit stressad förut men aldrig mått så här dåligt. Det är super jobbigt med yrseln jag får ungefär ett eller två riktigt jobbiga anfall om dagen och ibland några mindre. Vågar inte köra, knappt bära Bastian ner för trappan och överhuvudtaget att göra det jag brukar går inte. Allt kräver mycket mer planering samt att jag inte vet när det kommer.
Jag har varit ute en liten sväng på Nova idag och då blev det riktigt kasst i bilen på väg hem. Just nu är det helt okej.
Lite jobbigt men jag hoppas att vi ska hitta vad det kan vara och en lösning på det.

Allt är bra med Bastian utom att han är lite förkyld och så är han busig som vanligt!



Ha det bra!